En lustighet med dörrarna i Portugal
I det här landet går i alla fall 95% av dörrarna innåt.
… oavsett om det finns plats för det eller inte!
Vår ytterdörr går innåt, dörren till affärerna, bankerna och toaletterna.
Det är ju på toaletterna det kan bli lite problem…
Jag vet inte om det stämmer, men jag har hört att anledningen är att man inte ska slå upp dörren på någon som passerar utanför….hur ofta händer den olyckan?
Nåväl , så fungerar det här och man vänjer sig.
Första midsommaren i Portugal
Här behöver man inte oroa sig för hur vädret ska bli, sol ca 300 dagar om året.
Lasse och jag gjorde oss en sill lunch med sill inköpt på IKEA, ingen midsommar utan sill, enligt mig.
Vi blev bjuda på midsommarfest hos ett par nyfunna svenska vänner. Vi packa in hundarna i cykelkärran och trampade iväg. Där blev det ännu mera sill och mycket annan god mat, och jordgubbar förstås. En mycket lyckad kväll! Så härligt att ha svenska vänner här, det betyder mycket.
Midsommar är min favorithögtid, det känns allt lite vemodigt i hjärtat att inte kunna träffa barnen och nära och kära.
Tur att vi kan ses via nätet, men jag längtar verkligen efter att få krama om dem.
Ibland har det känts väldigt surrealistiskt med isoleringen, munskydd och handsprit . Äntligen börjar karantänen brytas, det blir lite mer normalt. Alla här respekterar restriktioner och håller avstånd, jag känner mig trygg och njuter av att kunna gå till havet igen, att se människor röra sig på gatorna och på restaurangerna.
Jag älskar gatorna i vår lilla by, med många caféer och restauranger som är träffpunkter för unga som gamla.
Underbart att kunna gå ner till havet med väninnan, titta på vågorna och måla.
Eller varför inte åka på shoppingtur (uppdämt behov) och ta en gofika!
Jag är så tacksam för att jag fick komma till tandläkaren i Almancil! (40 minuter från Altura, det var fullbokat hos alla tanläkare i närheten.) Jag avskyr att gå till tandläkaren, jag har verkligen lidit av tandläkarskräck, även om skräcken är hanterbar nu.
Jag hade fått en inflammation runt en tand, ni som har haft det vet ju hur galet ont det gör!
Detta besök visade sig bli en fröjd på alla sätt. jag möttes av ett gäng tandläkare, alla kvinnor, med mask men av mottagandet och deras glädje kunde man se att de log brett. De pratade utmärkt engelska, (tack igen!) min portugisiska är inte något att skryta med. Jag kände mig trygg och blev lika glad som de.
Nu har jag en penicillinkur och klarar helgen fint!
Happy!
Nu börjar Portugal att lätta på restriktionerna!
Snart får vi gå på restaurang och vissa affärer börjar öppna. Vi kände oss lyckliga över att få åka till någon annan affär än mataffärer och apotek, så vi tog en tur hamnade på en blomsterhandel som också hade lite trädgårdsmöbler. Några små bord och en hylla åkte med hem.
Sen blev det lite pyssel, härligt att få vara lite kreativ!
Just nu jag tänker på det lilla i allt det här stora som händer nu i världen.
Mitt i alltihopa så känner jag hur viktigt det är att sova bra. Sängen som finns här i huset vi hyr är1,40 cm bred, eller smal skulle jag nog säga. OCH dessutom använder man inte bäddmadrasser i Portugal.
Lasse och jag är ju inte så ”petite” och med två hundar i sängen, blir det liiite trångt.
Jag vill inte vara gnällig på något vis, men god sömn är så viktigt.
Eftersom allting är stängt här i Portugal förutom apotek och matvaruaffärer så även IKEA stängt – men vi har nu lyckats köpa en säng online. Lycka!
Jag älskar promenaderna med hundarna och jag fascineras av alla vackra blommor, nya sorter som hoppar upp ur jorden. Jag tror att det är viktigt för välbefinnandet alltid, och särskilt just nu att lägga märke till och vara tacksam för allt man har och allt vackert som finns runt omkring oss.
Tack för att ni finns i mitt liv!
Särskilt när jag är ute och promenerar svämmar känslorna
över mig, jag får en sådan uppfyllande känsla av att vara hemma, jag har varit
på väg hit hur länge som helst. Jag älskar att vara här. Jag har längtat till
den här platsen, till havet. Det är här jag ska vara, just här just nu i den här
tiden. Det är en skön känsla.
Men där i mellan faller jag ner och tvivlar, vad är det jag
ska göra, vad kan jag bidra med?
Det är en tid av stora förändringar, för mig – för oss alla,
det är mycket som händer på alla plan.
Jag kan inte göra annat än att följa stigen, just nu i
isolering – sedan i möte med andra själar som är här för att arbeta i den här
tiden, det är bara att gå.
Om jag möter en stängd dörr ska jag inte bli rädd, inte
vända om.
Det kan finnas något helt fantastiskt bakom den.
Jag har en uppgift, jag öppnar den.
Fortfarande i karantän.
Det är skönt att vi har haft mycket att göra med att packa upp våra flyttlådor som dök upp förra veckan. Det känns lite konstigt att inte kunna röra sig som man vill.
Det som är nyttigt är att hinna fundera och reflektera över vad som är viktigt, när allt i vardagen skakas om. Jag tror och hoppas att allt detta kommer att medföra något positivt i andra änden av tunneln. Vi kanske kan lära oss att ta hand om varandra bättre, visa mer hänsyn och respekt för varandra. Allt kan inte värderas i pengar och vinster.
Lite kusligt också med de tomma gatorna i vår lilla by.
Jag är tacksam för att vi har hundarna, då har vi en legitim anledning att gå ut på promenad. Poliser åker runt och kollar området, de stoppar någon ibland för att kolla vart de är på väg.
Det svåraste är dock att ha barnen långt borta…
Att bara följa via media vad som händer i Sverige. Allt är väldigt strikt och stängt här, och än så länge lider vi i södra Algarve inte av några dödsfall av viruset.
Tacksam!
Vårt promenadstråk
Vaknar i vår t nya hem i Altura, jag hör hur fåglarna kvittrar – så ljuvligt! Går till balkongdörren och öppnar dörren, kvittret ökar i volym och ljuset silar in i sovrummet – så ljuvligt. Kryper ner i sängen igen och njuter.
Tankar från verkligheten gör sig påminda, Coronavirus. Från och med i går är det många restriktioner i Portugal, presidenten har talat. Vi får bara gå till affären för att handla mat och besöka apoteket. Men det är ju en liten uppoffring för att hjälpa till att stoppa smittspridningen. Vi klagar inte, vi har det bra här.
Jag har mediterat och försöker även på detta vis sprida ljus och höja energin, skicka helande energier över jorden. Vi är många som gör det, tillsammans kan vi höja energin på jorden väldigt mycket. Det behövs verkligen nu.
Det är också väldigt viktigt att ge kroppen motståndskraft, jag äter vitaminer och intar kollodialt silver, försöker ha det så bra jag kan, vara glad och positiv för att hålla mig frisk.
OCH så tänker jag fortsätta att njuta av dagen.
Var rädda om er där ute, var ni än är!
Första veckorna vi var här kände jag att det kunde bli lite knepigt att lära sig språket. Men efter ett tag så började jag känna igen vissa ord och kände igen en del ord på skyltar och anslag. Vi lyssnade på portugisisk radio när vi åkte på tur med bilen, på något vis började språket flyta in i hjärnan.
Målet är att jag ska lära mig åtminstone någorlunda bra portugisiska, fast jag tror att det tar lite tid. Än så länge lyssnar jag och lär mig lite glosor (google translate är suverän när man är ute och handlar mat och behöver förstå någon text)
Jag har tagit ner två appar i telefonen, VOC lab och Portuguese verbs. Jag inser att hjälp behövs med grammatiken. En nackdel för inlärningen är att de flesta pratar engelska, redan innan jag har öppnat munnen har de förstått att jag inte är portugisiska och växlar språk.
Här är en av de första platserna vi lärde oss att förstå portugisisk text. Bra med tydliga bilder.
Det var ändå lite svårt för oss att ta i att vi skulle slänga plast och metall i samma conteiner…
