Karantän

Vaknar till liv

Ibland har det känts väldigt surrealistiskt med isoleringen, munskydd och handsprit . Äntligen börjar karantänen brytas, det blir lite mer normalt. Alla här respekterar restriktioner och håller avstånd, jag känner mig trygg och njuter av att kunna gå till havet igen, att se människor röra sig på gatorna och på restaurangerna.

Jag älskar gatorna i vår lilla by, med många caféer och restauranger som är träffpunkter för unga som gamla.

Underbart att kunna gå ner till havet med väninnan, titta på vågorna och måla.

Eller varför inte åka på shoppingtur (uppdämt behov) och ta en gofika!

Vidgade vyer

Nu börjar Portugal att lätta på restriktionerna!

Snart får vi gå på restaurang och vissa affärer börjar öppna. Vi kände oss lyckliga över att få åka till någon annan affär än mataffärer och apotek, så vi tog en tur hamnade på en blomsterhandel som också hade lite trädgårdsmöbler. Några små bord och en hylla åkte med hem.

Sen blev det lite pyssel, härligt att få vara lite kreativ!

Litet och stort

Just nu jag tänker på det lilla i allt det här stora som händer nu i världen.

Mitt i alltihopa så känner jag hur viktigt det är att sova bra. Sängen som finns här i huset vi hyr är1,40 cm bred, eller smal skulle jag nog säga. OCH dessutom använder man inte bäddmadrasser i Portugal.

Lasse och jag är ju inte så ”petite” och med två hundar i sängen, blir det liiite trångt.

Jag vill inte vara gnällig på något vis, men god sömn är så viktigt.

Eftersom allting är stängt här i Portugal förutom apotek och matvaruaffärer så även IKEA stängt – men vi har nu lyckats köpa en säng online. Lycka!

Jag älskar promenaderna med hundarna och jag fascineras av alla vackra blommor, nya sorter som hoppar upp ur jorden. Jag tror att det är viktigt för välbefinnandet alltid, och särskilt just nu att lägga märke till och vara tacksam för allt man har och allt vackert som finns runt omkring oss.

Tack för att ni finns i mitt liv!

Förändringens tid

Särskilt när jag är ute och promenerar svämmar känslorna över mig, jag får en sådan uppfyllande känsla av att vara hemma, jag har varit på väg hit hur länge som helst. Jag älskar att vara här. Jag har längtat till den här platsen, till havet. Det är här jag ska vara, just här just nu i den här tiden. Det är en skön känsla.

Men där i mellan faller jag ner och tvivlar, vad är det jag ska göra, vad kan jag bidra med?

Det är en tid av stora förändringar, för mig – för oss alla, det är mycket som händer på alla plan.

Jag kan inte göra annat än att följa stigen, just nu i isolering – sedan i möte med andra själar som är här för att arbeta i den här tiden, det är bara att gå.

Om jag möter en stängd dörr ska jag inte bli rädd, inte vända om.

Det kan finnas något helt fantastiskt bakom den.

Jag har en uppgift, jag öppnar den.

Fortfarande i karantän.

Det är skönt att vi har haft mycket att göra med att packa upp våra flyttlådor som dök upp förra veckan. Det känns lite konstigt att inte kunna röra sig som man vill.

Det som är nyttigt är att hinna fundera och reflektera över vad som är viktigt, när allt i vardagen skakas om. Jag tror och hoppas att allt detta kommer att medföra något positivt i andra änden av tunneln. Vi kanske kan lära oss att ta hand om varandra bättre, visa mer hänsyn och respekt för varandra. Allt kan inte värderas i pengar och vinster.

Lite kusligt också med de tomma gatorna i vår lilla by.

Jag är tacksam för att vi har hundarna, då har vi en legitim anledning att gå ut på promenad. Poliser åker runt och kollar området, de stoppar någon ibland för att kolla vart de är på väg.

Det svåraste är dock att ha barnen långt borta…

Att bara följa via media vad som händer i Sverige. Allt är väldigt strikt och stängt här, och än så länge lider vi i södra Algarve inte av några dödsfall av viruset.

Tacksam!

Vårt promenadstråk