Särskilt när jag är ute och promenerar svämmar känslorna
över mig, jag får en sådan uppfyllande känsla av att vara hemma, jag har varit
på väg hit hur länge som helst. Jag älskar att vara här. Jag har längtat till
den här platsen, till havet. Det är här jag ska vara, just här just nu i den här
tiden. Det är en skön känsla.
Men där i mellan faller jag ner och tvivlar, vad är det jag
ska göra, vad kan jag bidra med?
Det är en tid av stora förändringar, för mig – för oss alla,
det är mycket som händer på alla plan.
Jag kan inte göra annat än att följa stigen, just nu i
isolering – sedan i möte med andra själar som är här för att arbeta i den här
tiden, det är bara att gå.
Om jag möter en stängd dörr ska jag inte bli rädd, inte
vända om.
Det kan finnas något helt fantastiskt bakom den.
Jag har en uppgift, jag öppnar den.
